Grismysk

Grismysk. Så kallar vi den doft som riktigt nöjda grisar utsöndrar. När man kliar dem där det är som skönast; bakom öronen, på halsen, ryggen och magen – då kommer den speciella doften som talar om att de är tillfreds. Underbara djur! Det sägs att grisar har en intelligens som motsvarar en 3-4-årings. De är extremt duktiga på att tala om för oss vad de vill. Både med ljud och med sitt beteende. Man kan lära grisar sitta fint, hoppa, komma på befallning eller äta vindruvor ur handen med bara läpparna. Har man inte lärt dem äta ur handen kan man förlora den. Grisar är stora, starka och tunga. Vuxna linderödssvin väger mellan 175-300 kg på ett ungefär. Grisar kan vara väldigt brutala sinsemellan,  även då de lever i naturliga familjegrupper ute. Det är inte tillrådligt att gå emellan om de slåss. I gengäld har de väldigt gott läkekött. För en del år sedan hade vi en stor galt och en hermafrodit som rök ihop mer eller mindre på liv och död ute i hagen. Tjocka Tanten gick emellan, utan att tänka sig för,  och fick en bete (oavsiktligt) i knäet. Den gick som väl var bara en centimeter in, så återhämtningen gick fort. Grisarna lyckades ge varandra värre blessyrer, men var fullt återställda efter en vecka. Bägge klarade sig tack vare att vi skiljde dem åt, men de fick aldrig gå tillsammans mer. Dessförinnan trodde vi att hermafroditen var en gylta. Hermafroditen blev inte köttfärs på grund av detta utan framlevde sina dagar som ”sällskapsdam” åt sin mor. Vi vågade dock aldrig låta hen gå tillsammans med unga kultingar av rädsla för att hen skulle skada dem med sina oproportionerligt stora betar. Men hon var den mest försiktiga gris vi någonsin haft, vad gäller att äta fint ur handen. Och grismysk utsöndrade hon varje dag! ☺

Kommentera